A A A

De nya brukspatronerna

Nittiotalets ekonomiska kris hade underminerat tron på välfärdsstaten, och professionerna lät sig förföras av de nya brukspatronerna som kom med valfrihet, kvalitet och effektivitet. Endast det som kan mätas och vägas existerar enligt deras måttstockar. Sherry Turkle skriver i sin senaste bok, Reclaming conversation, att vi står inför en ny tyst vår, att teknologin angriper ännu en gång våra livsvillkor. Denna gång gäller det den sociala miljön. Demokratiska ledare och demokratiska följare kräver i sin tur att vi flyttar fokus från individen till gruppen. Den demokratiske ledaren ser inte till individens bästa, den ser till gruppmedlemmens bästa. Demokrati handlar om frihet, inte om valfrihet.

Efter mitt årliga läkarbesök på det stora sjukhuset passerar jag en liten apparat i hisshallen. Apparaten har två knappar, ja och nej, och ovanför finns en skylt med frågan ”Är du nöjd med besöket?”.  Jag stannar till i ett ögonblick i inre konflikt. Jag har gått här i trettio år för en kronisk åkomma, och kontinuiteten och de goda samtalen har varit en lika viktiga för att hålla mig frisk som medicinen jag fått. Ska jag reducera den goda omsorgen till en banal knapptryckning? Jag vill vara lojal med mina vårdgivare, men att reducera dem och mig själv till en kugge i nöjdhetsmaskineriet känns alltför förödmjukande. Bedrövad går jag vidare.

Kommunen där jag bor vill veta hur jag trivs. Jag har blivit uttagen till en medborgarundersökning. Kommunen har varit min livsvärld i trettio år, nu ska jag förvandlas till en ”kommunkonsument”. Visst har vi haft problem med undermåliga lärare, men säger det verkligen något om kommunens skolor? Och sakerna jag tyckt riktigt illa om frågar man inte ens om. Trams, muttrade jag och lade enkäten åt sidan.

Det värsta är att man som enskild medborgare bara protestera genom att gå in i tystnaden.

Jag sitter och tänker på detta när jag tittar ut över vårt sommarparadis i det finländska brukssamhället på Kimitoön. På sommaren är jag nedkopplad. Det är Radio Vega, biblioteket och jag. Här finns den kommunala mattvätten kvar, matbutiken heter Kompis och varje onsdag möts man på torgmarknaden som vore det ett cocktailparty. Här behövs inga knapptryckningar för att veta vad folk tycker. Här är jag en ”flyttfågel”, som kommer med sommaren. Det är bara flyttfåglarna som blir sentimentala och talar om ”livskvaliteten” i brukssamhället.  En gång för inte alltför länge sedan ägde bruket allt, styrde allt. Och bruket sitter kvar i sinnena. För jag är inte bara flyttfågel, jag är” främmande” också. Det är alla som inte har rötter i ”bruket” i minst tre generationer bakåt.

De nya brukspatronerna

Länge verkade det som Finland skulle klara sig. Motståndskraften mot nymodigheterna i skola och omsorg tycktes stark. I Pisamätning efter Pisamätning kunde den finländska skolverksamheten slå sig för bröstet. Det håller på att ändra sig. Se hur det gått i Sverige, säger jag till våra finländska vänner, gör motstånd!

Hur stort fäste New Public Management (NPM) fått i Finland vet jag inte riktigt. Radio Vega är ju framför allt en lokalradio med bytesbörs och naturväktare. Men jag vet tillräckligt om dynamiken bakom det som kallas ”kvalitet” och ”evidens”. Och kvalitet och evidens talar man ibland om, till och med i Radio Vega.

NPM innebär att den offentliga sektorn skulle styras som det privata näringslivet. Planer, mål, program, utvärdering. Allt skulle mätas och prissättas. På kort tid tog ekonomerna över styrningen av offentliga verksamheter i Sverige. Det är tjugo år sedan nu.

Ekonomerna blev de nya brukspatronerna. De kan och vet allt.

Nittiotalets ekonomiska kris hade underminerat tron på välfärdsstaten, och professionerna lät sig förföras av de nya brukspatronerna som kom med valfrihet, kvalitet och effektivitet. Frivilligt tog professionerna på sig tvångströjorna. När de insåg konsekvenserna var det försent.

För de nya brukspatronerna nöjde sig inte med att styra de ekonomiska resurserna, de gjorde även anspråk på att styra det professionella kunskapsinnehållet. Endast det som kan mätas och vägas existerar enligt deras måttstockar. Idag talar man om en proletarisering av professionella yrkesarbetare. Men det är intelligent folk, och så som arbetarna på bruket gjorde motstånd, så gör dagens professionella det. Och motstånd mot brukspatroner löses inte upp med pengar.

Granskningssamhället

Det moderna granskningssamhället vore inte möjligt utan informationsteknologin. Utan den kan man inte samla in alla dessa data, som ingen orkar bearbeta, tolka eller omvandla till konkret handling. Men ifrågasätter man informationsteknologin får finna sig i att bli betraktad som en krösamaja (den gamla damen i Emil i Lönneberga som gillade att skrämma upp folk). Men faktiskt, det finns krösamajor som forskar på informationsteknologins effekter. En av de ledande heter Sherry Turkle.

Sherry Turkle skriver i sin senaste bok, Reclaming conversation, att vi står inför en ny tyst vår. Hon refererar till Rachel Carsons bok, gnistan som en gång tände miljörörelsen. Teknologin angriper ännu en gång våra livsvillkor, skriver Turkle. Denna gång gäller det den sociala miljön. Det handlar om att vår empatiska förmåga undermineras. Och när den angrips, då angrips även samhällsinstitutionerna.

Det handlar om att vår empatiska förmåga undermineras.

Öppen opposition och kritik gick inte hem i det gamla brukssamhället. Det går inte hem i det nya heller. Det är länge sedan tjänstemännen och arbetarna gick till var sin bastu, men fenomenet finns kvar. Den nya ”mätarklassen” vill ha sin egen bastu. De professionella yrkesarbetarna får gå till arbetarbastun. Klassklyftor och tystnad finns i alla samhällen – nu kläs det i kvalitetens namn!

Kvalitet, valfrihet och demokrati

I kvalitetsmyten döljer sig en samhällsutveckling som gjort ”kunskap” till en produkt att köpa och sälja. En gång i tiden baserade makthavare sina beslut på kunskap, idag är det själva ”kunskapen” som ska styra. Makthavarens uppgift har i stället blivit att se till att kvalitetssäkrad kunskap sprids och efterlevs. Kunskap är inte längre makt, kunskap är ett medel för makten. Styrningens repressiva sidor har blivit abstrakta, allt medan kvalitetsmytens lakejer pratar om valfrihet. Men det är väl bra det, säger någon. Demokratin ligger väl någonstans mitt emellan det auktoritära och laissez-fair. Nej, demokratin finns inte där, den finns på en annan topp.

Förhållandet mellan autokrati, laissez-faire och demokrati ska ses som en triangel, skrev Kurt Lewin redan på 1940-talet.[1] Demokrati kräver aktiva ledare och aktiva följare, framhåller han. Man måste ha klart för sig att demokratiskt beteende inte kan läras genom autokratiska metoder. Det kan bara läras genom demokratiskt leverne. Och bara genom demokratiskt leverne kan man lära sig att bli demokratiska ledare och demokratiska följare. Det kräver i sin tur att vi flyttar fokus från individen till gruppen. Den demokratiske ledaren ser inte till individens bästa, den ser till gruppmedlemmens bästa. Den demokratiske ledaren litar på att gruppmedlemmen tar ansvar för gemensamma arbetsuppgifter, och är lojal med gemensamma mål. Demokrati handlar om frihet, inte om valfrihet.

I valfrihetens namn danades en laissez-faire kultur, där kunskapskonsumtion överordnades bildning. Genom New Public Management fick vi en autokrati, baserad på den rationella drömmen, och både professioner och medborgare förväntades rätta in sig i leden. Utan att veta om det har man bidragit till att kratta manegen för den såkallade populismen. Nu gäller det att återerövra makten över kunskapen och över det demokratiska levernet. Hög tid att syna kvalitetsstyrningen och evidensrörelsen i sömmarna!

 

[1] Kurt Lewin står bakom klassiska studier av olika ledarskapstyper. Han anses allmänt vara socialpsykologins och aktionsforskningens fader. Även om hans namn fallit i glömska, lever hans forskning vidare inom många områden.