Ålderdomen är en lång och viktig livsperiod som ökar tidens betydelse och evaluering av dess bruk. När det finns förnimbart mera begränsad livstid kvar, börjar människan väga noggrannare var hon investerar sin tid.
Jag var med i Tavistock 70 år-festivalen som var en väldigt livlig, innehållsrik och mångsidig tillställning. Eliat Arams föredragande om Tavistocks historia och identitet var imponerande. Hon beskrev Tavistocks stig genom identiteten av de föräldralösa och grundade sin föredragande på de föräldralösa som hon hade hittat inom litteraturen: tjugo av Walt Disneys karaktärer var föräldralösa. Det är svårt att definiera TIHR, vad den egentligen är: undersökning men inte undersökning, konsultering men inte utan undersökning, undervisning men inte utan konsultering. Den riktar sig både mot affärslivet och psykologi – genom professionella och frivilliga organisationer. Den är annorlunda, den hör inte till gruppen, den är svår att definieras och är ensam ansvarig för sin egen väg och hur den kommer att föras vidare. Många festivaldeltagare kände samma hemlöshet i sina egna livsmiljöer, men uttryckte också att de känner Tavistock-instituten som sitt hem.
På festivalen fanns det program från teatern 
och ”World Café” till ”Social Dreaming”-tillställningar och traditionella föreläsningar. Reflektioner om framtiden och robotiseringen var spännande: hur kommer robotarna att ändra vårt samhälle likaså utsikter om demokratins stabilitet och kontinuitet.
Imponerande var det fyra halvdagars långa ”Silver generation group relations”- gruppdynamiksevenemanget under vilket det jobbades hårt.
Deltagarnas minimumålder var 70 år. Konferensen handlade om åldrandet som en livsperiod. Det var överraskande att upptäcka hur allt det som vi tänker om ålderdomen blev plötsligt levande. Ensamhet, rädslan för döden, sjukdomar, förlusten av en maka eller en make eller hotet om det var teman som berörde alla närvarande. Som konsulter agerade den psykoanalytiska gruppdynamikens veteraner såsom Mannie Sher, Olya Khalelee, William Halton, Deirdre Moylan och David Armstrong.
Betydelsefulla teman blev kontinuitet och ensamhet. När konferensen smälte samman med festivalens övriga program och speciellt med Eliat Arams imponerande föredragande vidgades teman av föräldralöshet till att beröra även ”silvergenerationen”. Det är svårt att definiera ålderdomen: den har inget hem, den är mångsidig och går sina egna vägar. Vår snabbt avancerande strukturförändring berör äldre människor eftersom det blir allt långsammare att lära sig och att anpassa sig till det nya blir svårare. Det bekymmersamma är inte hur man kommer att klara sig i vardagen utan det att hamna utanför eller bli glömd. Man är medveten om tidens begränsningar och förlorade möjligheter som inte längre kan ersättas med nya. Ofta är vardagens ”här och nu-livet” så smärtsamt att möta att det är lättare att försvinna i det förflutnas gyllene minnen.
Ålderdomen är också en resurs och en stor källa av den tysta kunskapen. Enhälligt tycktes det att ett värdefullt och värderat inslag är den ökade uppskattningen av tiden. När antalet kvarvarande dagar minskar vill man genom sina val påverka livskvalitet samt öka goda stunder, tillhörighet, hopp och lycklighet.