På många platser idag utspelas en komplicerad identitetsdynamik, och identiteten görs till utgångspunkt för viktiga politiska ställningstaganden. Det är knappast möjligt att definera vad den nationella identiteten skulle bestå i. Skillnader som kan vara en rik grund för kreativitet och innovation, om vi aktivt riktar blicken med respekt och nyfikenhet mot den som vi uppfattar som ”den andre”.
Sommaren kan vara en ljuvlig tid. De senaste två veckorna har jag druckit mitt morgonkaffe på altanen, i ca 26 graders värme med cikadorna spelande. Detta är Provence, som denna sommar erbjuder betydligt varmare väder än Skandinavien, och jag har turen att få vara här några veckor, i en liten by på den franska landsbygden. Mitt morgonkaffe är bryggt av en fransk böna, inhandlad i den lokala Carrefour-affären, men på en typisk svensk kaffebryggare. Värmen, dofterna, maten, vinet, atmosfären får mig att i hög grad uppskatta det franska, samtidigt som jag känner mig ovanligt svensk. Det är med en viss stolthet som jag tänker att kaffet är bryggt på en typisk svensk bryggare – även om jag inte ens äger en sådan hemma i Sverige.
Mötet med det som är något annat gör fenomenet identitet mycket närvarande och kännbart. Min identitet som just svensk blir tydligare och jag upplever en större stolthet över att vara svensk, i mötet med något som jag upplever som väldigt ”franskt”. I den akademiska litteraturen har identitet som begrepp uppfattats på många olika sätt, och det finns många teoretiska traditioner som betraktar identitet på mycket olika sätt, inom såväl psykologi, socialpsykologi, sociologi, statsvetenskap, antropologi, kulturstudier, och många andra discipliner.
Sociala identiteten kan ge mening åt skillnaden
Det som känns speciellt relevant här, vid min kaffekopp, är att tänka på identitet, inte som en stabil inre struktur hos mig, men i enlighet med så kallad social identitetsteori att tänka på identitet som hur jag kategoriserar mig som tillhörig en social kategori. I mitt fall är två sociala kategorier tydligt i spel – fransmän och svenskar. Och helt i enlighet med den sociala identitetsteoriens påståenden, så träder min sociala identitet som svensk tydligare fram i mötet med någon och något som jag uppfattar som ”de andra”, i det här fallet landet Frankrike och allt som jag associerar med det. Min sociala identitet hör alltså samman, inte bara med att jag liknar andra som är som jag, utan med att den kan ge mening åt skillnaden mellan det franska och det svenska. Jag använder så att säga kontrasten för att lyfta fram min svenska identitet och känna mig som en stolt svensk, samtidigt som just den tydliga identiteten ger mig möjlighet att uppskatta och respektera allt det som jag tänker på som franskt (vin, ost, natur, atmosfär…). Identiteten som någon annan (än de fransmän jag möter här) blir mer av en resurs än ett hinder, och ger mig möjlighet att vara nyfiken och uppskatta det jag möter. Det här fungerar förstås bara så länge jag känner att min svenskhet inte är hotad, men känslan av potentiellt hot har nog lika mycket att göra med min egen tillit, som till faktiska hot, här i Provence.
Den sociala identitetens innehåll är alltid delvis dynamiskt
På många platser idag utspelas en komplicerad identitetsdynamik, och identiteten görs till utgångspunkt för viktiga politiska ställningstaganden. Vi har Trump med sitt ”America first”, vi har Brexit, men vi har också komplicerade rörelser i såväl Finland som Sverige. Nationella rörelser verkar i båda dessa länder för att lyfta fram en specifik nationell identitet. Det är emellertid nu som alltid knappast möjligt att definera vad den nationella identiteten skulle bestå i. Detta är inte så förvånande, om man tar den sociala identitetsteorin på allvar. Innehållet i den sociala identiteten är nämligen då bestämt, inte av vad vår egen grupp innehåller, utan av vad som utgör en kontrast mot dem som vi uppfattar som ”de andra”. Med andra ord är min sociala identitet, som min ”svenskhet” denna vackra morgon, bestämt mer av vad jag uppfattar som franskt, än vad jag råkar ha med mig själv. Identitetens innehåll är alltid delvis flytande och dynamiskt, även om vi försöker hålla fast i beteckningarna och etiketterna.
Begreppen finländare och svensk talar med en omedelbarhet till många av oss
Medan nationalismen oftast försöker porträttera dem som är ”de andra” i negativa termer, och argumentera för att mötet med ”de andra” är ett potentiellt hot, fungerar den sociala identieten minst lika väl på det precis motsatta hållet. Det är genom att jag är trygg i min svenska identitet (som denna morgon gestaltas av en ytterst tillfällig tingest, en kaffekokare av svensk modell) som jag kan vara nyfiken på, uppskatta och uppleva kreativitet i mötet med det franska. På samma sätt är det i det mångkultulturella skandinavien att tillgången till olika sociala identiteter, och förmågan att respektera och uppskatta dessa, utgör den helt centrala grunden för ett kreativt och dynamiskt umgänge i mångfaldens samhälle.
Inte minst är identiteter som att vara finländare eller svensk här intressanta. Samtidigt som det finns en lång rad olika varianter på dessa (svensktalande finländare, finsktalande svenskar, mm), talar begreppen finländare och svensk med en omedelbarhet till många av oss. Vi har en lång gemensam historia, samtidigt som det finns viktiga, djupgående skillnader. Skillnader som kan vara en rik grund för kreativitet och innovation, om vi undgår nationalismens förenklande retorik om att värna om det egna, och istället aktivt riktar blicken med respekt och nyfikenhet mot den som vi uppfattar som ”den andre”. Som ordförande i den svenska grupprelationskonferensorganisationen AGSLO är det precis en av de saker som jag låter denna franska morgon inspirera mig till att bestämma mig för att arbeta för under arbetsåret som kommer.